Tvåidioter

Det är så många dagar som det är kvar till självaste julafton.
Jag och mitt hjärta har fortfarande köpt klart alla julklappar, och vi vet inte ens vad vi ska köpa.
Paniiiiik.
Jag jobbar nu varenda dag fram till jul. Kanske det blir hjärtat som får ut och härja i sista minuten.
Den här julafton ser jag framemot, det var länge sedan jag hade sådan här julkänsla.
Kanske beror det på bebis, kanske beror det på att vi ska vara hemma, heeeeeela julen.
Inte fara och flänga som man brukar göra, som jag alltid har gjort.
Kanske beror det på att jag är ledig, kanske beror det på huset.
Jag älskar det i varje fall. Till varje sekund.


Bebis växer, jag växer.
Jag får iaf fortfaranade på mej mina byxor. Mäkta stolt. Sen att det inte går att stänga dom är en annan femma.
Jag börjar acceptera min mage mer och mer. Det är ju faktikst meningen att man ska bli stor och rund nu.
Jag tror inte jag har varit ensam om att tycka att man bara är ful fet och äcklig.
Det är nog början i det hela, man kan ju inte trivas med allt på en gång.
Det händer ju faktikst saker med din kropp, kroppen du är van att leva med, den som duu har bestämt över.
Kroppen tar nu över, gör precis som den vill, säger precis vad den vill.
Det är oerhört frustrerande.
Bebis sprattlar mest hela tiden.
Det är lite läskigt, fast helt underbart.


Älskling.
Utan dej hade jag inte klarat detta.
Jag tror man måste vara två med att kämpa, orka stå ut.
Det är så mycket som händer. Inte bara med mej, utan även oss.
Jag är så stolt över dej. Stolt över att du är min.
Vi blir starkare som vi, som oss.
Jag älskar dej av hela mitt hjärta.