Tvåidioter

Det har nu gått fem veckor och två dagar.. Det är nu dags att skriva ner den stora dagen. I mina ord, min tankar och mina känslor. En detaljerad berättelse, som är till för att minnas, för att gå tillbaka till när allt känns tungt och jobbigt, men även där jag kan läsa när allt är helt underbart..


På natten den 29:de april vaknade jag av små förvärkar. Jag vågade inte hoppas på någonting, tänk vilken besvikelse om så inte var fallet. Dagen fortsatte i vanlig ordning. Vi planerade sista april med nära och kära och bestämde att vi skulle vara hemma hos oss i fall att. Jag hade fortfarande en molande värk i magen. Dagen gick och förvärkarna blev starkare, men vågade fortfarande inte tro någonting. Nu hjälper inte alvedonen nå mer.
När jag skulle lägga mej fick jag nog, jag hade ont, och jag hade ju ändå inte fått sova ordentligt på 1dygn.
Jag ringer in till förlossningen, jag vill ju bara kunna sova. Dom ber oss komma in, så jag ska få en sovdos. Underbart, jag ska få sova, vi åker in och väntar oss några piller bara.


Där sätter dom kurva, och tittar hur läget är. Precis som vanligt, det är något dom gör på alla när dom kommer dit. Resultatet blir över förväntan, mina förvärkar hade givit resultat, jag var nu öppen 2cm och dom säger åt oss att stanna. Nu snurrar tankarna, jag blir rädd och nervös. Det här var ju inte vad vi tänkt oss. Vi skulle ju bara få några piller så jag kunna sova. Vi får ett rum, bm säger åt mej att sova, det var viktigt nu, imorgon var det en stor dag. Vi ska nämligen bli igångsatt då, imorgon skulle vi få en bebis. Lätt att sova, när man vet vad som kommer hända, mina tankar snurrade som aldrig förr, det brann bokstavligt i huvudet. Klockan åtta var det tänkt att procceduern skulle ske, men eftersom det var fullt på förlossningen fick vi permis några timmar.

Vi fick åka hem och hämta våran packning. Mina värkar fortsatte, jag försökte sova middag, men med starka värkar gick de inte så bra. Jag var nervös nu, riktigt nervös. Var vi verkligen redo för det här? Det är verkligen på riktigt nu. Vi åker till Max och äter, tiden rinner iväg, och jag får panik, nu är jag riktigt nervös. Jag känner att jag tappar kontrollen, jag får inte tappa kontrollen, jag klarar verkligen inte av att tappa kontrollen. Vi anländer till förlossningen igen. Vi går tillbaka till vårat rum. Jag lägger mej och försöker slappna av. Vi pratar om vad som kommer att hända. En sköterska kommer in och sätter kurva, nu gäller de att vila, thompen ligger i sängen brevid, den sängen är alldeles för långt bort. Han ska vara nära, helst på mej, han ska skydda mej nu. Han får absolut inte lämna mej. Jag får ett piller, ett pillar som man kallar igångsättning, klockan är nu 17.30. När jag fått det måste jag ligga still en timme. Den timmen vilar vi. När timmen har gått ber bm oss att gå lite, det är bra att jag rör mej. Vi går till affären, jag vill ha godis, och korsord, jag måste ha någonting att vila nerverna med. Vi sätter igång datorn och några filmer när vi kommer tillbaka. Sedan är det Bigbrothers veckofinal, och direkt efter att det är slut kommer det riktiga värkar från ingenstans. Jag måste gå mej igenom värkarna. Nu gör dom förbannat ont. Jag ringer på sköterskan. Hon sätter kurva igen. Det börjar bli tjatigt med alla dessa kurvor.

Nu får vi förflytta oss mot en förlossningssal. Jag får byta om, få en finfin särk och snygga trosor, sen får jag massa nålar och sladdar på mej. Sköterskan ringer på narkosläkaren och jag får dropp för att skynda på värkarna. När narkosläkaren kommer rasar jag, jag får panik, det här var min värsta mardröm, jag vill inte ha epidral, jag vill inte ha en slang i ryggen. Jag bara gråter och gråter. Värkarna är omöjliga och gör ont, det är jobbigt att andas rätt. Jag har sådan panik. Men rättsom det är säger läkaren att hon är klar, epiduralen känns inte, det kändes inte alls. Jag får huvudvärk, alla spännigar släpper och epidralen är min bästa vän. Nu är allt precis som vanligt. Bm kommer in och tar hål på hinnorna. Och herre min ge vilken känsla. Det var så obehagligt när det bara forsar ut vatten. Jag skrattade ihjäl mej. Det fortsatte rinna ända in på toa, så det var blöta fotspår efter mej. När allt det var gjort gick vi runt lite på förlossningen. Nu var jag ju pigg igen, och inte hade jag ont heller. Nu börjar jag bli hungrig och inte så lite heller, klockan är närmare 3 och jag får ett glas nyponsoppa. Tror dom att det räker? När man säger att man är hunrig vill man inte ha nyponsoppa! Vi lägger oss och vilar lite, jag är fortfarande bara öppen 2cm. Jag somnar i mellan värkarna, och rätt som det är så smäller det till i vänster ben och det gör så fruktansvärt ont. Jag vill att dom amputerar benet på mej, då har epidralen tagit fel. Så narkosläkaren får komma och fixa till det. Huvudet sprängssnart, så jag får en handduk att lägga över ansiktet. Jag är nu så trött, så trött. Jag orkar inte mycket mer nu. Jag är helt slut, och det händer fortfarande ingenting. Jag gråter och gråter, jag vill inte ha någon bebis nå mer, jag är trött och hungirg, det ända jag vill är att sova och äta. Jag får och kan inget utav det. Allt är bara fel och jobbigt.

Dagpersonalen kommer det är alltså morgon nu. Dom försöker prata med mej, jag lyssnar inte. Dom ger mej lustgas, och jag blir pigg och orkar resa mej en stund, jag orkar prata och titta. Jag ser nu att solen lyser, det är ljust ute. När klockan är tio är jag öppen 8cm, det gick fort med lustgasen. Jag missbrukar lustgasen och den är verkligen min bästa vän. Jag älskar den, förstår inte hur man kan klara sej utan den. Nu börjar allt bli mörkt, jag är hög på lustgaas och jag börjar få krystvärkar. Jag krystar och krystar, men inte fan tycker jag att det händer nå. Jag är helt slut och ber dom att ta ut bebis på annat håll, jag orkar inte ens öppna ögonen nå mera. Det kommer in en karldocktor. Jag minns precis hur han ser ut, för när han kommer in och ställer sej så sparkar jag han i magen och Milou kommer ut.

Dom lägger henne på min mage, men hon skriker inte och hon är blå. Jag får panik. Varför skriker hon inte?  Dom tar med sej Thompen och Milou ut, jag får ligga kvar. Nu blir jag orolig, vad är det som är fel? jag borde väl få veta vad det blev för något iaf? När thompen och Milou lämnar rummet med sköterskan så öppnar dom dörren och jag får höra ett skrik. Nu blev allt total lycka. Thompen kommer in med henne och jag får veta att vi fått en liten flicka. Hon väger 3722g och är 55lång.

tidena är ungefärliga och vi fick även reda på att det snöade den dagen!